Kalkning av sjöar och vattendrag

Under 1960-talet uppmärksammades problemet med försurning av sjöar och vattendrag och även grundvatten. Orsaken är förbränning av fossila bränslen som kol och olja som då släpper ut svavelföreningar och genererar surt nedfall. Tydligast var problemen i områden med svårvittrad berggrund och jordar och där nedfallet av försurande ämnen var stort. Man konstaterade också att cirka 80 % av det sura nedfallet härstammade från utsläpp i andra länder, främst Tyskland och England men även från Polen och andra öststater. Speciellt drabbades östra delarna av Sverige under perioder med ostliga vindar.

Efter åtgärder, såväl internationella som i Sverige, har svavelnedfallet minskat med cirka 90 % jämfört med förhållanden innan 1990. Även kvävenedfallet har minskat men långt ifrån i samma omfattning. I och med minskat nedfall av försurande ämnen får den försurande inverkan av det moderna skogsbruket allt större betydelse. Idag beräknas skogsbruket stå för 30 – 70 % av försurningspåverkan på skogsmark, där påverkan är störst i granskog med uttag av hela träd.

Kalkningen förväntas vara nödvändig lång tid framöver tills försurningsbelastningen minskats och naturen återhämtat sig till den grad att inga försurningsskador konstateras.

Hultsfreds kommun har en kalkningsplan som man reviderar med jämna mellanrum. Planen omfattar cirka 40 sjöar. Tidigare hade vi en regional kalkningsplan för perioden 2019-2023. Nu sker i stället en årlig planering för kalkningen.

I år kommer drygt 100 ton kalk att spridas i 20 sjöar. Varje sjö kalkas inte varje år. Därför varierar mängderna något. Kalkningsbehovet har minskat eftersom nederbördens surhet minskar efterhand som det sura nedfallet minskar. Spridning av kalk sker antingen via en speciell kalkningsbåt eller helikopter.

Hultsfreds kommun började kalka sporadiskt i slutet av 70-talet. År 1984 påbörjades ett mer långsiktigt kalkningsprogram som är aktuellt än i dag men som reviderats för att anpassas till nya behov. För att utvärdera och förbättra kalkningen sker effektuppföljning genom vattenprovtagning och nätprovfisken.

För att se om kalkningen har avsedd effekt gör man en mängd undersökningar och provtagningar. Dessa brukar med ett gemensamt namn kallas för kalkningens effektuppföljning.

Effektuppföljningen är planerad utifrån så kallade delavrinningsområden. Grunden för effektuppföljningen är undersökningar av vattenkemin som ska visa på om målen är uppfyllda. De ska också vara ett underlag för planering av framtida kalkning.

De biologiska undersökningarna görs för att kontrollera om kalkningens biologiska mål uppnås. De undersökningar som görs är nätprovfiske i sjöar samt elprovfiske och bottenfaunaprovtagning i vattendrag. Denna del av uppföljningsarbetet är det främst länsstyrelsen som gör. Men även kommunen har gjort vissa provfisken inom ramen för kalkeffektuppföljning genom åren.

Syfte

Effektuppföljningens syfte är att skapa underlag för att:

• Kontrollera kalkningens kemiska och biologiska måluppfyllelse.
• Följa upp de åtgärder som man gör för att återställa de biologiska värdena.
• Utvärdera och optimera kalkningen.
• Bevaka försurningen.

Mål

Det finns både kort- och långsiktiga mål med att följa upp kalkningen.

Det långsiktiga målet är att återställa och bibehålla biologisk mångfald så att den liknar de biologiska samhällen som fanns före den försurning som människan har orsakat.

De kortsiktiga målen är uppföljningsbara biologiska och vattenkemiska mål som när de uppnåtts visar att det finns förutsättningar för att även nå det långsiktiga målet.